Brott & Straff

En bokrecension från gymnasiet

Titel: Brott och straff

Författare: Fjodor Dostojevskij

Utgivningsår: 1866

Genre: Psykologisk roman

Brott och straff klassas som en av världens mest kända interlektuella verk och författades av Fjodor Dostojevskij under tidigt 1800-tal. Boken har sålts i miljoner och med tiden blivit en del av de givna klassikerna. Berättelsens handling är relativt simpel, men den bakomliggande psykologin och de filosofiska inslagen som vävts in mellan raderna uppmanar en uppmärksam läsare att reflektera över etiska frågor om gott och ont. Genom denna fiktiva historia, som vid första anblick inte verkar särskilt uppseendeväckande, lyckas Dostojevskij förmedla ett mycket svårformulerat budskap som ger insikt över det mänskliga psyket och hur det påverkas av livets villkor. Genom mördaren Raskolnikovs motstridiga tankegångar har han skapat ett historiskt mästerverk, låt mig förklara varför.

I boken får man följa huvudpersonen Raskolnikov och hur hans miserabla liv präglat av fattigdom och motgångar driver honom till att bli en mördare som efter sina grymma handlingar plågas av svåra samvetskval. Precis innan brottet befinner han sig i en situation där han nyligen avslutat sina studier eftersom han inte har råd att fortsätta och huserar även olovligen i ett trångt skrymsle utan möjlighet att betala hyran. Omständigheterna gör honom orolig och eftersom han inte har råd att äta ordentligt får det honom att bli svag och sinnesförvirrad. Han plågas dessutom av tanken att svika sin mor och syster som länge har skickat alla pengar de har för att han ska få en utbildning som kan försörja familjen i framtiden. Till följd av Raskolnikovs misslyckande får han reda på att systern planerar att stötta familjens ekonomi genom att gifta sig med en rik och arrogant man som hon inte älskar. Raskolnikov blir således rasande och mer desperat än någonsin efter pengar. Därför börjar han planera ett mord på en illa omtyckt gammal gumma som gjort sig rik som pantsättare. Han rättfärdigar sina planer för sig själv genom att porträttera sig som en övermänniska med rätt att döda eftersom handlingen kommer leda till en god sak. Men hans planering är illa genomtänkt och slutar med att två personer mister livet istället för en eftersom ett oönskat vittne dyker upp som han dödar i all hast för att inte bli avslöjad. Därefter blir han mycket stressad och rafsar slarvigt åt sig de saker han kommer över och lyckas med nöd och näppe ta sig obemärkt från platsen. Efteråt känner han sig inte som samma person längre och börjar yra och uppträder irrationellt till den grad att hans vänner och familj tror att han håller på att bli galen. Han inser att stöldgodset motsvarar ett mycket lågt penningvärde och efter mordet gräver han med avsmak ned sakerna under en sten och förmår sig aldrig återvända till platsen. I resterande delar av boken får läsaren följa tankarna hos den numera mördaren, och hur han okontrollerat kastas mellan hopp och förtvivlan.

Bakgrunden till Raskolnikovs handlande har, förutom de utomstående stressorerna, påverkats av hans tankar om sig själv och om livet. I sitt huvud framställer han sig som annorlunda från de flesta andra. Boken uttrycker att han betraktar sig vara skapt i brons och inte av kött och blod som sina medmänniskor.

Han har en förhöjd självbild, vilket övertygar honom om att han har rättigheter att göra saker som andra inte har.

I detta avseende hänvisar han till Napoleon Bonaparte som en martyr för att likställa med sig själv. Han menade att om Napoleon kunde göra sig skyldig till blodiga massakrer, ödelagda städer och kopiöst slöseri – och sedan bli hyllad och få statyer resta i sin ära, gällde det samma för Raskolnikov. Regler existerade inte för sådana som dem – de var fria att göra vad som helst och komma undan med det.

Raskolnikovs åsikter går att likna vid ett närmast nihilistiskt synsätt som bygger på att Gud är död och att man därför kan göra vad man vill då det inte finns några moraliska regler att förhålla sig till.

Det förefaller rimligt att denna inställning övertygade Raskolnikov om att han hade rätt att döda en annan människa, vilket var anledningen till att han fullföljde sina planer från ord till handling i slutändan.

Det är enkelt att förstå att bokens andemening handlar om psykologiska och filosofiska teman i första hand, eftersom Raskolnikov ständigt ställs inför moraliska dilemman av sådan karaktär.

Mordet och jakten på mördaren har inget egenvärde på samma sätt som i en kriminalroman. Egenvärdet återfinns i analysen av de omkringliggande faktorer som leder fram till mordet och dess efterspel, vilket ger boken en interlektuell prägel.

Dostojevskij formulerar ett komplicerat och mångfacetterat budskap genom Raskolnikov, villet skapar slagkraft eftersom det gör det enklare att applicera på verkligheten.

Bokens budskap går att sammanlänka med författarens uppsåt att förmedla sin världsbild som uppenbarar sig starkt genom analyser av Dostojevskijs livshistoria. I sin ungdom var han medlem i en socialistisk gruppering med en bestämd målbild om hur ett idealiskt samhälle skulle fungera. Politiska oppositionsgrupper var förbjudna, vilket ledde till att konstellationen tillslut ertappades av ryska myndigheter. Dostojevskij blev därefter skickad till arbetsläger i flera år, samt förpassad till tjänstgöring i den ryska armén. Under sina år i lägret och ute på fältet förändrades hans världsbild och han frångick sina tidigare ställningstaganden om utopiska ideal eftersom han förknippade den typen av ideer med situationen han blivit försatt i. Han lyckades överleva sitt mångåriga straff och åren efter sin frigivning skrev han de böcker som gjort honom till en världskänd författare.

Till skillnad från de verk han publicerat i sin tidigare karriär använde han sina nya erfarenheter av totalitarism och mänsklig misär för att återkommande skriva om teman som tro, frihet, etik och lidande.

I en längre passage i Brott och straff gestaltas ett besynnerligt möte mellan Raskolnikov och rannsakningsdomare Porfirij Petrovitj som jag anser fångar Dostojevskijs personliga tolkning av verkligheten väl. Det framkommer även intressant information som bidrar med en förklaring till huvudkaraktärens irrationella uppförande efter morden, samt omfattar direkta kopplingar till bokens titel Brott och straff.

Det är ett outtalat faktum att Petrovitj misstänker Raskolnikov för morden, men i deras möte framhåller han vad som på ytan uppfattas som en välvillig ton där han dessutom talar i gåtor vilket gör motparten mycket förvirrad, ängslig och upprörd. Bland annat säger Petrovitj att om han händelsevis skulle ha några indicium som räcker för att anhålla en eventuell mördare skulle han ändå inte göra det eftersom detta skulle ge personen, ”ett moraliskt stöd”. Mördaren hade fått en gnutta ro i själen eftersom denne slutligen delgivits insikt över situationen och sitt öde. Om Petrovitj istället lät förövaren gå fri ett tag till hade naturens lagar till slut hunnit ifatt honom och han skulle då vara så nedbruten av oro och ångest efter sitt illdåd att han bara hade bett om att få sitt rättmätiga straff för att undslippa sina plågor (vilket sedermera är hur boken slutar).

Petrovitj förklarade att den skyldige aldrig kommer kunna fly rent psykologiskt – vilket kommer ta kol på honom.

Efter rannsakningsdomarens genomborrande utläggning som sträcker sig över tio sidor, våndas Raskolnikov så mycket att han befinner sig på bristningsgränsen och börjar skrika okontrollerat. Han ska just erkänna när samtalet avbryts och han lämnas åter ensam men sanningen som urholkar honom inifrån.

Denna del i boken speglar inte bara Raskolnikovs sköra psykiska tillstånd, den rymmer också ett bredare perspektiv som handlar om rätt och fel. Petrovitj uttalanden ger uttryck för att det finns en fundamental moral som härstammar från naturen, inbyggd i det mänskliga dna:t, som innebär att världen är byggd på fastställda sedligheter och vetenskapliga sanningar. Jag anser vidare att grundbudskapet i Dostojevskijs Brott och straff förmedlar att de bakomliggande orsakerna till skuldkänslor är upprättade av en annan hand än människans. Det logiska slutsatsen bör vara att denna hand tillhör Gud.

Då inte människan själv härskar över moralen som styr hennes skuldkänslor – vem annan än Gud gör det?

I följande delar av boken påstår Raskolnikov exempelvis vid flera tillfällen att gumman han mördade var ingenting värd, att hon livnärde sig på andras misär och att hon bara var, ”en äcklig liten lus”. Trots dessa otaliga utsagor, plågas han till allvarlig sjukdom och självmordstankar för det han gjorde. Detta får mig att placera boken som ett närmast andligt verk, vars innehåll anspelar på religiösa värderingar och föreställningar om världen.

Vad beträffar historien som enskilld underhållning håller den inte måttet. Trots detta är händelseutvecklingen skriven med en djup filosofisk förankring, vilket gör boken både genial och tidlös.

Avslutningsvis är det klarlagt att det finns flera viktiga faktorer som förhöjer verket till ett mästerverk. Den främsta anledningen som jag finner är att Dostojevskij lyckas gestalta något komplicerat på ett relativt enkelt sätt, uttryckt genom en mordhistoria.

Att läsa Brott och straff, sätter interlektet på prov genom att utmana läsarens egenupprättade världsbild.

En sådan unik förmåga är det bara ett mästerverk som kan framkalla.