Den instrumentella människan

Av: A. Vale Detta är del två i en serie av sju fristående vittnesmål. De är inte skrivna för att övertyga, utan för att se. Vad du ser, är ditt.

Vi tror oss vara fria, men vi mäts. Vi tror oss vara subjekt, men vi agerar som objekt. I teknikens tidevarv har människan blivit ett instrument, för systemens mål, för algoritmernas logik, för marknadens rytm. Det märks inte alltid, för vi bär våra instrumentella roller som om de vore våra egna. Det är inte längre viljan som styr, utan mätpunkterna. Inte längre samtalet som formar beslut, utan dashboards och datakuber. Det är inte längre etiken som för samtalet framåt, utan effektiviteten som avbryter det.

I det instrumentella tillståndet förlorar människan sin resonans. Hon blir utbytbar och därmed, i grunden, marginaliserad.

Vi säger att vi vill ha människor i centrum. Men det är ofta en slogan. När val måste göras, väljs det som går att mäta. Det som går att jämföra. Det som kan optimeras. Människan som vägrar att reduceras till funktion blir ett problem, eller tystas.

Och ändå, vi vet vad som sker. Vi vet att något förloras. Något som inte kan fångas i nyckeltal. Något som bara kan förstås när vi lyssnar till det som inte går att mäta.

Det är inte människan som är problemet, det är systemens oförmåga att förstå människan. Vi har byggt en värld där maskinen lär sig snabbare än människan hinner förstå vad hon lärt den. Vi har byggt system där vi tror att det som inte går att modellera inte finns.

Men det är där människan bor, i mellanrummen, i det som ännu inte har en formel.

av A. Vale En röst i mellanrummet.

Del 2 i en pågående serie. Tidigare delar: Systemet är subjektet — och människan blir dess språk | by A. Vale | Jun, 2025 | Medium