De tomma upplevelserna, rutinerna och hur ens slapphet kan vara hinder för en att ta del av det…

Dagbok kapitel I: De tomma upplevelserna, rutinerna och hur ens slapphet kan vara hinder för en att ta del av det genuina

Såg South Park säsong 15 episod 7 och 8 igår. Har inte sett avsnitten på länge då såg det sist när de sändes år 2011, men var inte direkt några av mina favoritavsnitt och hade svårt att förstå vissa aspekter som avsnitten tog upp. Dock har dessa avsnitt varit något jag har tänkt på vid några tidpunkter vid senaste tiden, kopplat till Aspergerdiagnosen.

Vad som händer i avsnitten är att Stan fyller år, men blir mer cyniskt och ser världen som skit. Hans föräldrar verkar ha liknande syn, där fadern tidigare försöker uppleva många olika saker för att troligen finna något att uppskatta och inte vara i något cyniskt tillstånd. Tydligen har Stan Asperger då han tog någon spruta förra året (detta är då för ”gags”). Han är väldigt less på sin omgivning och får gå till en klubb med andra som har liknande diagnos. För att kunna få glädje tvingar klubben honom dricka alkohol (detta är även för att veta vilka är orsaken bakom vem som har förödat världen). I slutet ser Stan faktiskt fram emot det nya och vilka möjligheter det ger, men det slutar att det går bra för familjen och han blir fast vid samma rutiner som förut, där han inte var förtjust i dem (dock seriemässigt handlar det mer om att inte försöka ändra på konceptet, då från tittarperspektiv har mönstret varit något som har funkat under lång tid).

Har själv mina cyniska drag, men det har varit något som har kommit mycket från median och omgivningen. När jag tänker efter var det mer kopplat till vissa spel jag spelade gymnasiet och vissa filmer och animeer jag såg på. Detta var Persona 3 och 4, Tales of serien, The Dark Knight och Sakurasou. De cyniska dragen stärktes kopplat till vissa element som dessa berättelser hade och kan ha bidragit till en viss frustration kring det världen och det som fanns runt omkring mig

Det enda som kan få mig att känna hopp är min Skapare då Han är den som skänker det bästa och kan få en att känna glädje. Det är när mitt hjärta är kopplat till Honom då jag verkligen kan känna lättnad, jämfört med de distraktioner som jag ger mig själv eller vissa omgivningar som jag befinner mig i. De bästa stunderna i mitt liv är när mitt hjärta är i sin rätta plats, som bidrar till stunder där jag känner mer empati för andra och kan vara öppen med det som kommer från hjärtat.

Dock kanske har jag inte direkt den cyniska synen som Stan har (verkar överdrivet), men brukar kolla på filmer analytiskt och kan ibland gå in i djupet för att förklara varför en viss film eller serie är inte så bra som andra tycker. Andra går in för att underhållas, men för min del kan jag ha den inställningen till viss del, dock i slutändan blir inställningen kopplat mer till distraktion. För att inte bli distraherad räcker inte bara att underhållas, men behöver då få någon form av intellektuell stimulering av det jag ser. Därför försöker jag då analysera och försöka tänka på budskap och teman från det jag ser.

En problematik för min del är att många saker som jag upplever är något som jag finner vara tomt. Mat, filmer, spel, böcker och youtubevideor (ändå drar jag mig till vissa videor för distraktion). Tror främst att många rutiner som jag har är något som finner vara tom och suktar efter något nytt som kan få mig komma bort från dessa rutiner och skänka någon from av upplevelse jag inte har varit med förut som går bortom de tomma rutinerna jag har.

Men varför jag är fast i de tomma rutinerna och gör samma sak, även om det inte ger något? Det kan väl vara att jag är bekant med distraktionen och har behov av något återkommande. Dock egentligen behöver jag inte det, då det ger inget. Men om en verkligen vill finna mening, behöver en tänka, anstränga sig, kämpa och att ha avsikt bakom det. Utmaningar som jag kan ha är dels att jag glömmer avsikt och kämparglöden. En som kämpar får mer, men en som slappar och är fast vid sina slappa rutiner kommer inte få så mycket. En behöver verkligen kämpa och anstränga sig för att få det genuina, om en inte gör det blir det inte mycket en får.

Fanns ett tillfälle under en tid jag gick till socialen (farfar ringde och fann oss livliga och fick oss vara där för att arbeta med vissa saker. Var inte förtjust i honom efter den händelsen under en lång tid, men har gått vidare bland annat för att han inte finns länge, men även att det ger inget att grubbla över misstag som någon gjorde förut). En övning var att välja en favoritfärg och beskriva en känsla som jag hade för den färgen. Har för mig att jag valde svart, men minns att den känslan som jag beskrev kring färgen var tomhet.

Min bror tyckte att jag var underlig för att säga så under det tillfälle, men senaste tiden när jag reflekterar var kanske känslan inte något som var helt fel. Hur jag såg världen var något som jag verkligen fann tom då. Mångas ord var något som jag fann tomma, då det inte fanns någon mening bakom det och levde ett tom liv, med lite distraktioner för att komma bort från den känslan och sukta efter upplevelser eller distraktioner som får mig komma bort från det. Dock var det något som inte hjälpte och visste inte direkt vad jag skulle göra för att finna mening. Utan mening lever en ett tomt liv och är medveten om att man verkligen behöver arbeta med sin avsikt för att ens rutiner och handlingar ska få mening.

Om vi går tillbaka till avsnittet finner Stan att mycket av det som han äter är skit. För min del ser jag bara det som något okej och ser inte direkt det speciella i något jag äter (dock om jag finner något gott, kommer jag vara öppet med det). Har inte direkt varit någon snack, maträtt eller något liknande som gav mig en form av speciell upplevelse, där mycket som jag äter finner jag bara vara okej. Okej ser jag personligen inte som något dåligt och viktigaste för min del är ju ansträngningen och att man åtminstone har någon form av kunskap när man lagar mat. Är medveten om att man behöver ta hänsyn till andras känslor och muntra upp genom att säga att det är gott. Dock tycker jag att ärligheten kommer före och vad är poängen att säga saker som bra eller gott. Tycker viktigare att vi kan vara ärliga mot varandra och försöka vara ärliga för att vi ska kunna utvecklats och bli bättre. Med ärligheten tror jag att våra ord får större mening och när vi säger att något är gott, får det en större påverkan på den andra personen.

Om vi går tillbaka till avsnitten fanns det både en rädsla och suktning efter det nya för Stan. Uppskattade inte den förändring som skedde, men kom till insikt att förändring kanske inte är så dåligt och ser fram emot de nya möjligheterna det kan ge. Men det slutar som sagt att han blir kvar i liknande rutiner som förut.

För min del är jag inte förtjust i vissa rutiner, vilket kan vara att jag gör saker utan att tänka på avsikten och inte får då något utav det. Samtidigt finns det en viss rädsla över det nya och väljer hellre rutiner som jag inte är förtjust i och vara fast i det. Är inte förtjust i repetition och det är något som många jobb består av, men det är hypokritiskt för min del att säga detta då jag själv är fast i repetitioner. Skillnaden är att andra får något utifrån sina repetitioner, för min del får jag inte direkt något då jag inte har avsikt bakom det (och det är ingen världslig vinst bakom det).

Insikter som finns är att inte fördöma repetitioner och försöka vara den som har avsikt bakom handlingar för att göra det med mening. Många av oss har blivit tomma då vi gör saker utan mening, men får försöka vara den som sprider mening genom att dels arbeta med mig själv, arbeta med rutinerna och arbeta med min avsikt. Att klaga över världen kommer inte hjälpa om man inte kan göra något åt de problematiska aspekterna kring sig själv. När man har gjort det kan en finna mening i rutinerna, handlingarna och sig själv och sprida det till andra. Mening är det som jag verkligen suktar efter, men måste själv anstränga mig och handla, istället för att bara kräva efter meningen.