Vad vinner vi på att rationalisera bort oss själva? Igen.

Våra föräldrar eller kanske en generation till bakåt, jobbade på fabrik. Inte alla, men låt oss säga “många”. På fabriken var det en hel del fysiskt arbete och det man tillverkade handlade till stor del om maskiner som kunde producera och tillverka med högre automatik. Med tiden kom maskinerna att gå från mekanik till att drivas av elektricitet och så småningom började man kalla maskinerna för robotar. Effektivare, lägre produktionskostnader, ökade marginaler för företagen och helt förödande för vanliga jobbare.

I morse åkte jag tunnelbana och tänkte på hur många som högst troligt jobbar med programmering/kodning/systemutveckling.

Man kan se det på dem. De är män i 28–44 år och har lite större och mer avancerade hörlurar. Och mer bekväma än matchande skor. De har hoodie och de har framförallt en svart tygryggsäck med en IT-konsult logga på.

De här personerna är den nya tidens fabriksarbetare. De är på kontoret 2 dagar i veckan nu efter pandemin och sitter vid en s.k. utvecklarlimpa, d v s ett långt bord med 6–12 dataskärmar och lika många förborrade hål där sladdar tryckts ned med våld under bordet. De andra 3 dagarna sitter de hemma, ofta i samma stol som de använder för gaming eller för att äta uppvärmd mat.

Uppdraget för dagens jobbare är att utveckla system. System som är så intelligenta att de lär sig 100 gånger snabbare än en människa. Robotarna har blivit AI och maskinerna har blivit processer och flöden. Den nya digitala eran effektiviserar, sänker kostnader och ökar marginalen för företagen. Igen.

Vad är det i vårt DNA som gör att vi jobbar hårt för att rationalisera bort oss själva gång på gång?

Är det för att vi vill få tid över till annat? Det skulle man ju kunna förstå. Men det förutsätter ju att man kan försörja sig. Och det är svårt utan att ha ett jobb.