Våga debattera

För två dagar sedan briserade en smärre bomb i kyrksverige. Sofia Jönsson skrev om “killarna”, men det handlade om så mycket mer än patriarkala strukturer. Det handlade minst lika mycket om det tysta uteslutandet, ryggdunkandet och rädslan för att säga vad man egentligen tycker bland folk i Svenska kyrkan (och med folk menar jag här främst anställda). Till en del känner jag mig träffad — som en av “killarna”. De där unga manliga kyrkpåläggskalvarna som delar varandras inlägg i hög grad. Förutom att jag själv inte producerat särskilt många inlägg eller blivit delad nämnvärt mycket. Men jag tänker att det ändå handlar om att vara privilegierad och blind för det. Vi måste hela tiden bära med oss ett filter i huvudet som säger att det spelar roll vilka vi lyfter fram, citerar, delar, bjuder in mm. Blir det bara till vår egen likhet, då är det dags att tänka om.

För tydlighetens skull: Sofia omnämner inte mig som en av killarna, däremot som en av dem som funnits med kring tidskriften Evangelium. Att jag känner mig träffad är för att det är sådant jag funderar mycket på och vill motverka.

Det jag främst tar med mig av det långa (läs hela!) inlägget är dock tankar kring varför det är så himla svårt för många att våga säga ifrån. Varför invändningar så ofta bemöts med tystnad och uteslutande. Det finns en kultur som vi byggt in i vår kyrka som vi måste göra upp med. En kultur av ryggdunkningar och kompisskap. Är det på grund av den som en domprost kan sitta kvar istället för att (som Hakon Långström gjorde) ta konsekvenserna av att förtroendet mellan biskop och domprost haltar?

Är det på grund av den som det ibland blir så tydligt vilka åsikter som är rätt och vilka som är fel när vi debatterar ny kyrkohandbok, så att det till slut mest suckas irriterat över dem som har invändningar? Nu har de varit elaka igen, de där jobbiga motsägarna. Jo, det kan ha förekommit en eller annan elakhet, det vill jag inte försvara, men mest har folk varit besvärliga, och ibland tycks det nästan blandas ihop. Om det är något (som kyrkohandboken) som vi betraktar som väldigt viktigt och avgörande för kyrkan, är det klart att vi måste vara besvärliga och nyttja alla rimliga möjligheter att påverka frågan. En livlig debatt kring en ny kyrkohandbok är alltså ett sundhetstecken.

Är det på grund av den här kulturen som man kan bunta ihop invändningar mot att kalla Jesus för hen och mena att det bara uttrycks av “ultrakonservativa”? Jo, Svenska kyrkan i Västerås hade en poäng med att kalla Jesus för hen som vi absolut kan samtala kring, men det var ju uppenbarligen inte så lyckat i en annons. Jag invänder här alltså främst mot klassificeringen av invändningarna.

Därför är det nödvändigt att dra sitt strå till stacken för att motverka det här. För att ge utrymme för oliktänkande, för att lyfta fram och ge plats åt dem som inte får plats. Och att både kunna lägga ett könsmaktsraster på hur vi agerar, OCH samtidigt inte låta det dölja det negativa maktutövande som förekommer även bland “tanter” (för att låna Sofias begrepp).

Kom ihåg att stötta Sofia på patreon. Vi behöver hennes röst, och det här senaste inlägget gör det extra tydligt.