Om Po Tidholm och Hooja

Mitt flöde har bombarderats i dagarna om Aftonbladets avmaskerande av musikerduon Hooja. Upprörda fans, folkstorm och bojkotter — hela faderullan. Men det är inte vad som fångade min uppmärksamhet. Istället var det Po Tidholms kommentarer i SVT Kultur om Hoojas ansvar över bilden av den norrländska mannen, och i bredare bemärkelse, den norrländska tillvaron i stort som fångade mig. Och det massiva hatet jag sett i kommentatorsfälten efteråt — Mot Po, mot “PK aktivister” och “vänstermuppar”. Po säger följande i artikeln:

Schablonerna Hooja använder tillhör den gamla traditionen av hur man har exotiserat glesbygdkaraktärer och hur man har exotiserat Norrland. I takt med sina framgångar hade jag önskat att de problematiserade bilden av sig själva lite mer.

Magnus Tosser, nöjesredaktör på NSD och Norrbottens-Kuriren kontrar med

På sätt och vis är det en nidbild. Men Hooja lever ju här. Det här är deras liv. Det går att jämföra med gangsterrap. Det handlar ju om att gå in och äga sin historia, precis som jag tänker att gangsterrappare gör. Båda beskriver sin verklighet.

Och det här har nu drivit igång Hoojas redan upprörda fans att härja om PKism. Jag tänkte därför som född, uppvuxen och boende i Norrbotten respektive Västerbotten, tillika man, bidra med mitt perspektiv.

När jag växte upp i Piteå fanns det en tydlig bild av män. Hur en man skulle se ut, vad den skulle tycka, vad den skulle gilla, vad den skulle hata. Vad den skulle vara bra på, vad den skulle skita i. Föll man utanför dessa fårår var man konstig. Konstant ifrågasatt. Stack i ögonen på andra, och fick utstå stickord och förakt. I det långa loppet troligen utfryst och definitivt sedd på med misstro.

Vad ingick då i denna mansbild? Viktigast var att förakta plugget. Skolning skulle inte ge något. Mannen skulle vara stark, högljudd och inte sällan beredd att ta till våld för att få sin vilja igenom. Den skulle aldrig tala om känslor, helst inte ens kännas vid att den hade några. Den skulle gilla sport, särskilt hockey och fotboll. Den skulle gilla högljudda bilar, fortkörning, att börja dricka vid ung ålder, och att snusa. Därtill skulle man bete sig dominant mot både andra män, men också mot kvinnor.

Vilka var det då som skapade den här bilden?

Alla. Den flödade som älv genom tiden, påfylld av små bäckar från alla möjliga håll, tills den sköljde över oss som barn. De vuxna uppmuntrade det genom uttryck som “Boys will be boys“ och” “Killar tycker om dig när de rycker dig i håret”. När lärarna såg genom fingrarna på killar som var våldsamma, men om en tjej hade begått samma våldshandling hade det startats en utredning. Och så klart all film, underhållning, musik och tidningar som pumpade ut sina uppfattningar om vad som var manligt, kvinnligt, norrländskt, lantligt, stadsligt. Makthavare och mediakanaler skapade budskap som sedan förstärktes av handlingarna nere på golvet. Människor emellan i vardagen.

Dessa sociala handlingar utgör sedan grunden för ett barns möjligheter att utvecklas som människa. Det skapar och begränsar upplevelsen av frihet. Får du höra hela din uppväxt att du aldrig kommer kunna dansa, för det är inte för “sådana som du”, så kommer du mest troligen aldrig att ens försöka. Medan en person som växer upp med att höra att den kan bli precis vad den vill också har större chanser att känna precis det.

Bär du Hooja ett ansvar över bilden av att vara en norrländsk man? Ja. Det spelar ingen roll att de bor i Gällivare. De sprider fortfarande en stereotyp av tillvaron och människorna i norr, som i längden påverkar ett stort antal människor. Precis som Klas Eriksson och Alfred Svensson har med sin produktion Leif och Billy. De är på detta sätt makthavare. Oavsett om du tycker att det är pretentiöst att kalla “några killar från Gällivare” makthavare eller inte. Fråga dig själv: Når de ut till miljontals människor?

Det är tillräckligt djävligt som det är idag att komma från norr och tas på allvar. Än djävligare att komma från norr och vara helt annorlunda jämfört med schablonbilden av den norrländske mannen.

Jag önskar att vi kan bygga en framtid där män i norr får vara fria att bli precis vilka de än drömmer om att bli.