I en kris är det alltid människan som kommer hårdast i kläm

Denna artikel publicerades först i Sveriges Marknadsförbunds tidning Trender & Tendensers oktobernummer.

Foto: Air av Daniel Forero | CC BY-NC-ND 4.0

När vi pratar om kriser och mediedrev pratar vi nästan uteslutande om vad det innebär för företaget som hamnar i mitten av det. Det är där vi pratar om skador på varumärke, intäkter och rykte. Trots att på företagsnivå begränsar sig kostnaden, som jag varit inne på i en tidigare krönika, till kortsiktiga merkostnader, säljtapp och minskad produktivitet. I ett längre perspektiv är den kvarstående effekten även av riktigt, riktigt illa hanterade kriser och mediedrev som regel noll.

Detta gäller alltså den juridiska personen. För den fysiska personen däremot, människan, är det värre.

Jag är en krishanterare. Det vill säga en sån där konsult som rings in när det är på väg att gå illa. Vår expertis och vårt värv omges med mytbildning och mystik. Journalister tror oss ofta om att vara något slags häxkonstnärer som duperar opinioner, nyttjar osynliga band till lättstyrda redaktörer eller på andra sätt försvårar den tredje statsmaktens jakt på sanningen. Att leta reda på huruvida ett företag anlitat en krishanterare och i så fall vem är populärt och ger klickvänliga rubriker. Företagsledningarna, å sin sida, när ofta en idé om att vi är magiker som med ett trollslag kan förmå journalister att ställa ”rätt frågor” och få kritik att försvinna.

Ingetdera är så klart sant.

Exakt vad all den där häxkonsten egentligen är tänkte jag berätta i en senare krönika. En stor del handlar om att analysera, scenarieplanera och att förbereda talespersoner för intervjuer. Men en minst lika stor del av vårt arbete består i att hjälpa den person som står i stormens öga att överhuvudtaget hålla ihop.

För den som vill förstå hur ett mediedrev ser ut inifrån kan jag varmt rekommendera radiodokumentären om den ”första Mona Sahlin-affären”, Tobleroneskandalen. Där berättar dåvarande statsministern Ingvar Carlsson om sitt eget svek mot sin adept när han för ett ögonblick började tro på vad som påstods om Mona Sahlins person. Och om den oerhörda förvåningen när horden av journalister som väntade utanför Rosenbads dörrar plötsligt var försvunna, när Mona Sahlin väl blivit av med sin post och inget ansvar fanns kvar att utkräva.

För priset den enskilda individen betalar är nästan undantagslöst mycket högt. Låt oss lämna skuldfrågan ett tag (det vill säga huruvida en hög chef faktiskt hade både ansvaret och möjligheten att se till att situationen aldrig ens uppstod — detta ska jag också återkomma till i en senare krönika) och bara tittar på människan, så är ett drev eller en kris i de allra flesta fall en upplevelse som präglar människan för resten av livet. Jag har sett långvariga sjukskrivningar och depressioner, och människor som aldrig kommer tillbaka till yrkeslivet igen.

Varför berättar jag detta? Inte i första hand för att ni ska känna empati, utan för att den sidan sällan berättas, och för att den är en så stor del av vår rådgivning. Vare sig du är kostchef i en kommun, presschef i en NGO eller koncernchef i ett exportföretag är sannolikheten stor att du mår ganska exakt likadant i en kris. Detta är också skälet till att du aldrig ska låta en närstående krishantera.

Vad gör vi då, vi krishanterare? Vi uppmanar dem att lägga ifrån sig mobilen och utse någon som bevakar traditionella och sociala medier och sedan rapporterar vidare det som är relevant och som behöver bemötas. Ingen mår bra av att förlora kontrollen över berättelsen om sig själv. Vi ser till att de i mesta möjliga mån äter och sover och att de inte är ensamma. Vi svarar i telefon på märkliga tider och framför allt upprepar vi om och om igen: det går över. Det kommer inte att vara så här för alltid.