Julialistan

Photo by Andrew Neel on Unsplash

Cartman

Lasse stod och stirrade på scrumtavlan som var upphängd på väggen tvärs över rummet, och var uppdelad i kolumnerna ”att göra”, ”vad håller vi på med”, ”snälla rara Lena, testa det här” samt ”klart slut”. Han var ganska nöjd. Sprinten var nästan över och de flesta post-it-lapparna var upphängda på sista kolumnen, förutom två som hängde och väntade på att Lena, testaren, skulle få tid att ta itu med dem, samt fyra lappar som hängde under ”vad håller vi på med”. Bredvid den rubriken stod en siffra. En fyra. Lika många som antalet utvecklare i teamet. Lika många som antalet post-it-lappar som befann sig på under-utveckling-stadiet. Lika många som antalet South Park figurer som fästs upp, medels en magnet, på respektive lapp. En utvecklare är bara en människa, brukade ju Paul säga, och kan inte hantera flera uppgifter samtidigt. Därför måste realistiska gränser sättas upp då man bara kan syssla med en sak i taget. Därför stod en tjock, röd fyra högt upp bredvid rubriken, för att påminna utvecklarna om att de bara var människor. Paul var minsann en scrum master med principer.

Lasses figur var naturligtvis Cartman. Han gillade den uppkäftige och egocentriske karaktären, även om han uppenbarligen var lite överviktig och uppvisade rasistiska tendenser. Lasse ville gärna vara lite mer uppkäftig. Han önskade att nästa gång det skulle väljas en lapp från ”att göra”-kolumnen som ingen annan ville ta så skulle han våga säga ifrån. Låt lata Anders ta en ont-i-magen lapp någon gång istället för att råka vara klar med sitt precis lagom till efter det att Lasse var tvungen att välja den tråkiga uppgiften. Varför kunde han aldrig stå på sig? Lasse lovade sig själv att försöka hålla sitt nyårslöfte och vara mer ”Alfa”. Nästa gång, tänkte han, nästa gång ska de få höra.

Listor

Lasse delade Pauls förkärlek till scrum. Båda tyckte att teamet fungerade bra tillsammans och att de lyckats klara av de flesta uppgifter de åtagit sig under sprintarna. Men Lasses vinkel skilde sig markant från Pauls. Paul ägnade sitt liv åt att sprida Det Agila Evangeliet bland utvecklarna och andra ofrälsta världen över. Han deltog i intressegrupper, skrev artiklar och hängde affischer på väggarna. Hans värsta fiende var vattenfallsmetoden, vilken han använde som en svordom och som slutgiltigt motargument när någon uttalade en idé han inte tyckte om. Han sade en gång att han på allvar övervägde att döpa sin dotter till Lean. Om han någon gång skulle få en, vill säga.

För Lasse var situationen annorlunda. Han gillade nämligen listor. Lasse var övertygad om att världens alla problem kunde lösas med hjälp av punktlistor, och att scrum var ett bra exempel på detta. Genom att bryta ner stora problem till små, mer hanterbara sådana, lyckades teamet lösa ganska många svårigheter. En gång, när Lasse skulle gå och lägga sig men inte kunde somna, slogs han av en tanke. Tanken sammanfattade hans funderingar så bra att han kände att han måste tända lampan och skriva ner den i sin laptop, för kommande generationers skull. Han skrev följande:

”Det finns inget problem som är så komplext att det inte kan lösas genom att brytas ner och skrivas som en punktlista. Ta till exempel middagen. Problemet som ställs är, vad ska jag äta till middag? Om man bara sitter och upprepar frågan för sig själv, kommer man aldrig hitta något svar. Men omvandlat till en lista börjar problemet ta en enklare form. Man kan kanske lista upp sina favoriträtter och se vilka av dessa man inte ätit på länge, eller försöka lista ut vad man åt under senaste veckan och kanske hitta något mönster, eller varför inte räkna på hur mycket nyttigt och onyttigt man har ätit den sista tiden och se vilket som står på tur. Om bara politikerna använde sig lite mer av punktlistor skulle vi garanterat ha fred på jorden. Man borde prata med någon på FN och be dem skriva en lista över nutidens konflikter så ska vi nog hitta ett sätt att lösa dessa ganska kvickt.”

När han var klar med manifestet, lade sig Lasse till sängs igen, och lovade, med ett leende på läpparna, att ägna resten av sitt liv åt listskriveri. Kunde man räkna listor som en ny episk genre, undrade han, eller en ny sorts poesi? I så fall kunde han kanske räkna sig själv som en pionjär på området! Innan han somnade komponerade Lasse en lista över alternativförslag till raden ”låt mig vara din soldat”, att användas ifall man tröttnat på att sjunga samma rad om och om igen:

• låt mig vara din kamrat
• låt mig äta kinamat
• låt mig slicka av ditt fat
• låt mig lukta på sulfat
• låt mig ropa moi mukulat
• låt mig svära tvoyu mat
• låt mig slippa allt ditt tjat

Tunnelbanan

Lasse trängdes i tunnelbanan på väg till jobbet och funderade, som vanligt, på Julia. Varför hade hon lämnat honom, tänkte han för sjuttioelfte gången. Plötsligt erinrade sig Lasse något han själv skrivit i manifestet. Hur var det nu? ”Om man bara sitter och upprepar frågan för sig själv, kommer man aldrig hitta något svar”. Och här satt han och gjorde precis det! Han undrade om det var ett sammanträffande att det var just han som kommit på det där. Var det möjligen hans undermedvetna som försökte säga honom någonting? ”Det finns inget problem som är så komplext att det inte kan lösas genom att brytas ner och skrivas som en punktlista” citerade Lasse sig själv igen. Juliagate gick att lösa. Det var bara att dela upp problemet i små komponenter och lösa varje litet problem för sig och då…då skulle de bli ihop igen. Han och Julia. Lasse kände värme strömma genom kroppen när han tänkte på hennes återkomst. Plötsligt insåg han att tåget hade nått hans station och att han höll på att missa att stiga av. Han knuffade sig ut ur vagnen och föll nästan ut på perrongen just innan dörrarna stängdes med ett långt pip. Det var nära ögat, tänkte Lasse. Han höll på att mista Julia för all framtid om han inte hade kommit på det där med att bryta ner stora problem i små delar. Han tackade sitt undermedvetna ödmjukast och tänkte att han nu, så snabbt han fick tid, skulle sätta sig ner och lista ut vad som gått fel i relationen med exet och skriva ner det i en fin punktlista. Men nu var han på väg till jobbet, så det fick vänta ett tag. Under tiden komponerade Lasse en lista av de mest irriterande figurerna han råkade träffa på tunnelbanan:

• blockerartanten — aka BT, en äldre dam som ställer sig i vägen i rulltrappan eller i andra trånga gångar och hindrar en från att springa fram till ett tunnelbanetåg vars förare just ropat ”dörrarna stängs”
• stolpkramaren — passagerare som håller den enda lediga stolpen i en överbelamrad tunnelbanevagn, inte bara med handen utan med hela kroppen, så att man inte har en chans att ta tag i omnämnda stolpe utan att behöva umgås med personen på ett alldeles för intimt sätt
• sitsannekteraren — folk som sitter på sitsen bredvid en och som anser att de även äger halva ens egen sits, genom att helt sonika sträcka knäet, kappan eller väskan över den

Julialistan

Ditt själviska svin! Jag står inte ut med din lata och självgoda personlighet och jag klarar inte av att bo i den här stian du kallar hem!

Allt det här skrek Julia en sommarkväll för ungefär en månad sedan medan hon packade en väska och sedan försvann för alltid. Lasse memorerade det korta talet, men först nu förstod han varför. Meningen skulle systematiskt brytas ned, analyseras och åtgärdas. Det var hans plan. Visst, det gjorde ont att behöva lyssna på anklagelserna, särskilt när de spelades om och om igen i hans huvud, i exets falsett dessutom, men om man tittade på problemet med kritiska ögon, vilket Lasse för närvarande gjorde, så var det bara att kavla upp ärmarna och lösa det. Och Lasse visste precis hur han skulle gå tillväga. När han var klar skulle han få tillbaka Julia, det kunde helt enkelt inte gå fel.

Lasse skapade en fin flernivålista. Varje punkt bestod av en rubrik samt tre delar: ett eller flera citat ur exets anklagelser, en analys av problemet, samt en åtgärdsplan. Lasse försökte anta en utomstående persons roll när han skrev listan. Han tänkte att en objektiv och opartisk syn på det hela skulle utgöra nyckeln i det analytiska arbetet och bidra till bättre resultat. Till slut såg listan ut så här:

• Själviskhet – Citat: ”Ditt själviska svin!”, ”Jag står inte ut med din […] självgoda personlighet” – Analys: Lasse intresserade sig inte tillräckligt för Julias liv och arbete. Han lyssnade inte när hon berättade om sin dag och visste egentligen inte så mycket om henne. Däremot kunde han länge och i detalj redogöra för sitt arbete och förväntade sig att hon ska både förstå nyanserna och ställa intelligenta frågor. – Åtgärd: Lasse måste ta reda på så mycket som möjligt om Julia, och vid återträffen bevisa att han både var kunnig om hennes liv och arbete samt visa sitt intresse genom att aktivt lyssna på henne och fälla smarta kommentarer då tillfälle gavs.
• Lathet – Citat: ”Jag står inte ut med din lata […] personlighet” – Analys: Lasse var lat. Han var expert på att förhala saker och brukade ofta skämta att ”skjut inte upp till morgondagen det du kan göra i övermorgon”, vilket Julia inte tyckte var särskilt roligt. Därmed måste ofta viktiga åtgärder utföras i sista sekunden, såsom räkningar som betalades först vid andra påminnelsen, och mat som lagades utav kylskåpsrester på grund av dålig planering. – Åtgärd: Lasse måste skärpa sig och börja vänja sig vid att ta tag i saker och ting direkt istället för att skjuta de åt sidan när han inte orkade. Han måste skriva TODO-listor även hemma, för att inte missa saker som måste göras, samt kunna redogöra för detta vid återträffen.
• Försumlighet – Citat: ”jag klarar inte av att bo i den här stian du kallar hem!” – Analys: Huvudsakligen på grund av sin lathet (se punkten ovan) har inte Lasse tagit hand om sitt hem på ett tillbörligt sätt, vilket resulterade i dålig lukt i köket, dammråttor i hörnen och en mängd andra försumligheter som måste åtgärdas. – Åtgärd: Lasse måste gå från rum till rum och analysera vad som måste göras i vardera, och skriva en lång lista med åtgärder vilka han snarast måste ta tag i. Därefter måste Lasse vänja sig att städa regelbundet, och se det som ett naturligt inslag i vardagen.

När Lasse var klar med Julialistan var han både trött och hungrig. Han tittade in i kylskåpet men hittade ingenting ätbart. Han bestämde sig då för att cykla till närmaste pizzeria och äta något gott. Imorgon ska han börja sitt nya liv och få tillbaka sin Julia. På vägen till restaurangen småsjöng Lasse för sig själv och funderade samtidigt på om det fanns flera tekniker, förutom hans egna problemnedbrytarteknik, som garanterat skulle lösa alla problem i sin domän. Han kom fram till följande lista:

• det finns inga trafikproblem som inte kan hanteras genom att cykla snabbare
• det finns inga problem, vilka grundar sig på bristande sångtalang, som inte kan åtgärdas genom att sjunga högre och i falsett
• det finns inga ångestproblem som inte kan lösas genom att äta en smarrig pizza.

Retrospektiv

Nästa dag var sprinten slut, och Lasse deltog följaktligen i ett retrospektiv. Tanken var att man skulle titta tillbaka på sprinten och försöka reflektera över vad som gick bra, vad som kunde ha varit bättre samt vilka åtgärder man kunde vidta för att förbättra framtida sprintar. Teamet satt i ett konferensrum och var och en av medlemmarna försökte tänka efter och sammanfatta sina tankar på små post-it lappar som deras trogne scrum master Paul delade upp. När fem minuter hade passerat fick de gå en efter en till whiteboardtavlan för att hänga upp dessa lappar. Tillsammans försökte teammedlemmarna gruppera liknande reflektioner. Sedan var det dags att rösta fram vilka åtgärder de skulle vilja koncentrera sig på inför nästa sprint, genom att varje teammedlem fick låna en tuschpenna och placera en prick på de lapparna hen fann viktigast. När retrospektivet var slut valde teamet att lyfta fram samarbete med andra team, att produktägaren ska vara mer delaktig, samt att utvecklarna vid behov borde hjälpa till Lena med testuppgifterna.

På vägen tillbaka till det öppna landskapet, där teamet hade sina arbetsstationer, gick Lasse och funderade på scrum och på relationer. Tänk om man kunde se en relation som ett projekt: dela upp den i små sprintar, planera sprintmål och bestämma en DoD samt köra ett retrospektiv i slutet av varje sprint. Han tänkte att Julialistan som han hade skrivit dagen innan var ett typiskt resultat av att man inte fick kontinuerlig feedback från teamet (eller parterna) utan istället fick all kritik vid projektets slut, då det redan för försent. Tanken med scrum var ju att man kontinuerligt eftersträvat förbättringar i arbetet, och retrospektiven i slutet på de korta sprintarna var till för att säkerställa att man fick en tidig feedback och tacklade problemen innan de blev för svårhanterliga. Ett och ett annat retrospektiv, reflekterade Lasse till slut, kunde kanske ha räddat relationen med Julia.

Lasse försökte föreställa sig hur ett sådant retrospektiv kunde ha sett ut:

(Ridån går upp. Lasse och Julia har varit ihop i tre veckor. Nu sitter de vid köksbordet hemma hos Lasse med små post-it-lappar framför sig)

Julia: Så vi ska skriva på de där post-it-lapparna och hänga dem på kylskåpet sa du?

Lasse: Ja älskling. Försök att tänka på de sista veckorna. Vad var det som var bra och vad som kunde bli bättre.

J: Ok, kan man skriva vad som helst?

L: Ja, skriv bara vad som kommer upp i ditt vackra huvud, min sköna.

(de båda sitter och funderar en stund, sedan skriver de ner sina tankar på lapparna och därefter hänger de dessa i två kolumner på kylskåpet, en med bra erfarenheter och en med förbättringspotential.)

L: Nu ska vi försöka gruppera ihop de lappar som hör ihop. Vi börjar med plussidan. Här ser jag två lappar där det står “sex” på. Jag antar att båda är nöjda på den fronten? Bra. Och här står det “kul att göra saker tillsammans” och “roligt att umgås” — de där hänger också ihop då.

J: Ok, nu vill jag ta minussidan. På den här lappen står det “Lasses lägenhet kunde ha varit en aning renare”. Jag hänger den här uppe till vänster. På nästa lapp står det “Lasse kunde vara lite mer uppmärksam när Julia berättar om sitt jobb”. Den hänger jag här till höger. Har inte du skrivit något som kunde bli bättre Gullet?

L: Nej, jag tycker att allt är bara så himla fantastiskt nu så jag kan inte komma på något.

J: Ok, så om jag förstått rätt så ska vi nu rösta på vilka områden som vi ska bli bättre på, eller hur? Men vi har bara två negativa lappar. Kan vi inte helt enkelt ta de båda?

(Lasse och Julia bestämmer sig för att tillsammans försöka städa lite i lägenheten och Lasse lovar att försöka vara bättre på att lyssna till Julia, nu när han inser hur viktigt det var för henne att han gör det. Därefter lever de lyckliga i alla sina dagar.)

Lasse skakade på huvudet och försökte ta sig tillbaka till verkligheten. Men tänk om jag faktiskt hade något på spåret, reflekterade han. Om man bara förstod allt det jag nu vet lite tidigare. Då skulle vi kanske fortfarande kunnat vara ihop. Lasse kände att han hade något viktigt att berätta för världen. Men hur skulle han förmedla budskapet vidare? Det måste han helt enkelt fundera lite på. Men nu måste han kanske jobba lite också först.

Världen måste få veta

Många människor hade försökt förmedla viktiga saker till världen när de visste något som de misstänkte att de andra medmänniskorna inte var medvetna om. Lasse satt hemma och funderade på ämnet övertygelse. För att sammanfatta det hela bestämde han sig för att skriva en punktlista.

Hur brukar folk förkunna sina evangelier till massorna?

• Religion — genom att skriva heliga skrifter, bygga kyrkor, starta traditioner, hålla mässor, bränna motståndare osv.
• Politik — genom att starta politiska partier, skriva manifest, ordna möten, smutskasta motståndare osv.
• Projektmetodik — genom att skriva manifest och böcker, ordna kurser och dela ut certifikat, bortkasta andra projektmetodiker osv.

Här finns det ett mönster, observerade Lasse. För att nå ut till de ofrälsta måste han helt enkelt skriva ner sina tankar, övertyga publiken, samt förlöjliga alla de andra alternativen. Enkelt. Men var skulle han börja? En insändare till en tidning skulle ingen läsa. Ett blogginlägg skulle nog gå samma öde till mötes. En bok orkade han inte skriva — han saknade dessutom talang och ville hellre uttrycka sin litterära ådra i listform, vilket han inte riktigt trodde världen var beredd på. Så vad återstod? Broschyrer? Speakers corner? Ett rockband? Dessutom, insåg Lasse, hade han två viktiga projekt att hantera samtidigt: att åtgärda Julialistan för att få tillbaka exet, samt att sprida kunskapen om likheterna mellan relationer och projekt. Vilket var viktigaste? Kunde han fixa båda dessa mål samtidigt? Lasse insåg att han nog måste få prata med någon för att kunna resonera kring dessa frågor, och bestämde sig därför för att cykla till pizzerian och prata med bagaren Peter, som var bra på att lyssna och dessutom ägde en utomordentlig talang i konsten att få pizzadegen att flyga runt som ett flygande tefat medan han gjorde det.

Lasse berättade för Peter om sina problem, men valde en lite kortare version än den detaljerade verkligheten. Han ville inte bli långdragen och visste att Peter hade andra viktiga saker att ägna sig åt, trots att han mer än gärna lyssnade på kundernas berättelser, som han brukade säga. Kanske tyckte bagaren att det där med att vifta runt med degen var lite långtråkigt, tänkte Lasse. Eller så drömde han om att få jobba som barman och lyssna på deprimerande livshistorier. I vilket fall kunde man sammanfatta deras samtal på följande sätt:

Lasse: du Peter, du som förstår dig på det där med relationer och filosofi, förutom att du bakar världens bästa pizzor…

Peter: tja pizzor kan jag, annars skulle du nog inte komma hit så ofta. Det andra vet jag inte riktigt…

L: spelar ingen roll. Men vad skulle du säga om det här — jag tror att jag har hittat ett sätt att få tillbaka Julia…

P: ah Julia Julia, henne skulle jag också kunnat få tillbaka hit om hon bara tyckte om italienska specialiteter…

L: hmmm, men i alla fall. Jag har dessutom kommit på en viktig grej som jag vill berätta för världen, och jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga

P: jag förstår. Exet och budskapet. Den eviga kampen.

L: är den verkligen evig?

P: ja. Men hör på, nu blir kön bakom dig lite lång. Kan inte du ta och sätta dig här vid bordet så kan vi prata vidare när jag visat alla i kön vad det italienska köket går för, ok??

Råd

“Marina”, sa en röst bredvid Lasse där han satt. Han tittade åt röstens håll och såg en hand som var utsträckt mot honom. Han tittade vidare och såg att handen, via en arm, var kopplad till en söt tjej som satt bredvid med en smarrig calzone framför sig. Efter en sekunds eftertanke insåg han att hon nog försökte hälsa på honom och skakade därefter hennes hand försiktigt. Marina fortsatte: “är du också här för att äta en god pizza och få råd av Peter?”

Efter introduktionen gick Lasse rakt på sak och frågade om Marina någonsin tänkt på att relationer ibland liknar utvecklingsprojekt. Marina tappade överraskande nog inte hakan. Istället svarade hon kallt att om så var fallet så hade hennes förra projekt, liksom många andra tidigare, fått läggas ner då det gick käpprätt åt skogen. “Mitt också” ropade Lasse glatt, “på grund av dålig och sporadisk feedback!”. “Feedbacken var mitt förfall” svarade Marina melankoliskt. “Projektledaren ville inte höra på när teamet, som bestod av mig och av katten, ville framföra våra åsikter. Istället fick han för sig att han måste experimentera lite med ultimatum. “Äta ute eller inte äta alls”, sade han en gång när jag bakade en delikat, om än lite bränd, paj. En annan gång fick han för sig att han var kattallergiker, så han sade att jag fick välja mellan honom och katten. Jag valde Gudrun. Han flyttade ut i förra veckan och nu är jag här för att få höra från Peter att jag gjorde rätt sak.”

“Du gjorde rätt sak” sade Peter som just kom klapprande i rosa Foppa-tofflor mot dem. “Och det var tur att du kom hit just idag. För det första får du en smarrig calzone som du kan njuta av och som ger mig lite klirr i kassan, för det andra får du höra att du valde rätt: jag tyckte aldrig särskilt mycket om ditt ex. Han lämnade alltid kanterna. Jag litar inte på sådana typer. Slutligen så får du chansen att träffa Lasse, som är en ohyggligt trevlig kille och som dessutom råkar vara singel. Lasse har också gjort några väldigt spännande observationer om mänskligheten som han mer än gärna delar med sig av, om du inte redan börjat Lasse? I vilket fall, Lasse, Marina är en av de trevligaste och skönaste kunderna jag någonsin haft här, och jag tror hon kan stå ut med lite konstiga teorier, så kör på bara. Jag kommer snart tillbaka med ditt tefat!”

Tycke uppstod, och Marina, vars livsöde liknade Lasses i avseende på relationer som sprack på grund av partnerns alltför höga krav, fann att hon gillade den originella och tillika pizzaälskande Lasse. De satt och pratade så länge att pizzaugnen hann stängas av och kallna, och bestämde sig för en återträff hos Peter dagen därpå. Till slut vågade de ses även utanför pizzerian, vilket efter några månader resulterade i att Marina flyttade med sin katt hem till Lasse, som faktiskt ansträngde sig att städa lite och till och med började betala räkningarna i någorlunda rätt tid. Han fick helt enkelt möblera om i scrumtavlan som var inhyst i hans hjärna: Julialistan fick flyttas över till “klart slut” pga irrelevans. Att sprida evangeliet fick blockeras tillsvidare, och den nya uppgiften, att välkomna Marina i Lasses värld, fick flytta in som ensam medborgare i “vad håller vi på med”-kolumnen.

Skulden

Lasse stod på jobbet och studerade scrumtavlan. Han var nämligen klar med sin senaste uppgift och måste välja nästa, vilket, enligt prioordningen skulle vara “diskutera kontraktet med bävrarna”. Bävrarna var ett annat utvecklingsteam som huserade samma öppna landskap som Lasses team. Det var också det enda de delade med dem, eftersom Bävrarna var så sammansvetsade och otillgängliga att det inte gick att diskutera saker och ting med dem. Problemet var bara att Lasses team utvecklade en modul som integrerade med den som Bävrarna utvecklade, och kontraktet, som specificerade hur integrationen gick till, måste nu förändras. Lasse stod och funderade ett tag på en lämplig liknelse till ett försök att få Bävrarna att ändra på sin sida av kontraktet och kom att tänka på det där med Mose och vattnet ur klippan. “Det där var ju fiffigt”, skulle man kanske kunnat säga till honom. “Men nu kan du vara snäll och stoppa tillbaka vattnet där det kom ifrån och försöka igen. Vi är faktiskt sugna på Bloody Mary”.

Lasse sneglade på lata Anders och skymtade Aftonbladets sportsida innan denne hann växla tillbaka till utvecklingsmiljön. Uppenbarligen var den slöe redan klar med sin uppgift men satt och väntade på att någon annan skulle ta bäveruppgiften för att glatt åta sig nästa lapp som var betydligt lättare. Lasse erinrade sig att han lovade sig själv att han nästa gång skulle vara mer Alfa och säga ifrån, och tog således ett djupt andetag, plockade upp den omstridda uppgiften från tavlan och marscherade med långa kliv fram till Anders plats som uppenbarligen bara låg cirka fem meter från tavlan, men nu kändes som femhundra. Väl framme höll Lasse upp den eländiga post-it lappen högt upp i luften och sedan tejpade den med säkra händer mitt i Anders skärm samtidigt som han, fortfarande med Bibeln i bakhuvudet, utropade att “Den som själv är utan skuld får ta första lappen”.

Lasse blinkade och insåg att de sista sekunderna var inbillade. I verkligheten stod han kvar vid tavlan och höll på att flytta bäverlappen över till “vad håller vi på med”-kolumnen och lägga sin magnetförsedda figur på den. Han vågade dock inte riktigt titta rakt in i ögonen på Cartman som stirrade anklagande på honom. Sedan vände Lasse på klacken och gick tillbaka till sin plats. Hade någon lyssnat noga skulle man kanske höra hur Lasse mumlade för sig själv att nästa gång Cartman, nästa gång ska de få se.

Ordbok

Definition of Done (DoD)

Vad som krävs för att en utvecklingsuppgift ska kunna betraktas som klar. DoD kan t ex definieras som “finns i testmiljön och är testat och godkänt av testaren”.

Product owner (produktägare)

Utvecklingsteamets beställare. Tar emot, hanterar och prioriterar önskemål om tillägg och ändringar för en produkt. [Wikipedia]

Scrum

En lättrörlig metodik för systemutveckling, i vilken man prioriterar korta leveranscirklar, snabb feedback till beställaren och små krossfunktionella utvecklingsteam.

Scrum Master

Fungerar som coach för teamet. Säkerställer efterlevnad av processen, synkroniserar mellan aktörer samt avlägsnar hinder för utvecklargruppen. [Wikipedia]

Scrumtavla

En fysisk eller digitaliserad tavla som listar upp alla uppgifter som ska utvecklas under aktuella sprint. Tavlan är ofta uppdelad i flera kolumner som symboliserar olika utvecklingsfaser, som t ex “todo”, “under utveckling”, “test” och “done”. Oftast begränsar man hur många uppgifter som är tillåtna under samma kolumn för att öka teamets fokus och för att se till att få uppgifter blir klara snabbare, snarare än att många uppgifter ska utvecklas samtidigt.

Sprint

Arbetet i Scrum delas oftast in i sprintar. Varje sprint, som är mellan 3 och 30 dagar lång, inleds med en planeringssession (Sprint planning) och avslutas med en granskning av de utlovade ändringarna (Sprint review). Under sprinten sker dagligen Daily scrums. Som sista punkt i en sprint äger en förbättringsaktivitet rum (Sprint retrospective). [Wikipedia]

Sprint retrospective

Alla gruppmedlemmar samt scrum master och produktägare arbetar tillsammans för att lära sig från sprinten som gått. Förbättringar i arbetssättet identifieras, och ett antal saker väljs ut och åtgärdas i kommande sprint. [Wikipedia]

Utvecklingsteam

Utvecklingsteamet är självorganiserande. Det är bra om den täcker så mycket som möjligt av kompetensbehovet. Gruppen bör bestå av 3–9 personer. [Wikipedia]