Vi bär alla ansvaret för vår existens

De senaste åren har alarmen ökat i volym då vi sent omsider förstått att vi i vår strävan att hålla oss vid liv har skapat vår egen bane. Vår biologi har tagit oss från underlägsna och hotade, till dominanta och betvingande. Vi har mästrat vårt ekosystem — och vi har gått över gränsen på flera områden, vilket gör att våra skapelser vänder sig emot oss.

Vi behärskar mycket, men kaos kan vi inte kontrollera. När vi skapar fantastiska innovationer, men använder dem för annat än dess syfte närmar vi oss det okontrollerbara.

Kärnkraften är en så fantastiskt energikälla att vi utöver att ladda våra mobiltelefoner även kan förtvina städer och framtida generationers arvsanlag. Och där Alexander Fleming slumpartat upptäckte att vi kan bekämpa bakterier, har infektioner förändrats från att vara en möjlig död till att vara vardagsmedicin. Slentrian. Men samtidigt använder vi detta på fel sätt och för kommersiella intressen inom exempelvis livsmedelsindustrin.

Biologin vinner alltid. Och trots att vi är biologiska, är biologin större än människan. Även om vi inte vill inse det. Genom att behandla bakterieinfektioner med för lite motgift, så dör några, medan de som överlever lär sig. Utvecklas. Dess förökningstakt gör att massor av generationer bakterier hinner ta till sig lärdomen och förädla den i varje steg — innan vi hinner hitta nya motmedel.

De flesta vet nog att man behöver ta hela kuren med antibiotika. Men eftersom vi redan andra dagen gör framsteg och mår mycket bättre, så träder lättjan in och vi riskerar att slarva med vår behandling. Och använder då för lite motgift.

Nu står vi här med resistenta bakterier som vi inte har någon medicin mot. Tidigare kunde vi prova en annan form av antibiotika — men nu har vi prövat alla. Och vi har inte tagit fram nya sedan 1987. På samma sätt som vi blivit slentrian med användningen, har lättjan förlett oss att trots syftesenlig användning har vi utfört det på fel sätt, och inte uppskattat värdet av denna fantastiska — och livsavgörande — behandling.

Grunden i vårt beteende är att vi är villiga att betala för det som vi värdesätter — hur dumt eller oanvändbart det än är. På samma vis vill vi inte betala där vi inte ser värdet. Och det var länge sedan någon såg ett värde i att investera i nya antibiotika. 1987 uppenbarligen.

När paniken kryper under skinnet och våra världsledare och deras rådgivare nu inser att inte bara mänskligheten är hotad — utan även dem själva. Då tar man fram åtgärdsrapporter. De senaste har basunerats i samma volym som de alarm vi tidigare hört. Och vem ska lösa biffen, tror ni? Företagen ska taxeras, såklart.

Här infinner sig ett dilemma. Vem har ansvar för vår existens? Du, vi, vårt samhälle … eller företagen? Vi har fler forskare utanför företagen som vi ger stora mängder skattemedel och belönar med nobelpriser när de finner fantastiska lösningar. Men när vi verkligen vill ha resultat av forskningen då tvingar vi företagen med straffskatter?

Och vilka företag ska då straffskattas? Jo, de läkemedelsbolag som inte har antibiotikaprojekt i sin pipeline. Sen när styr World Health Assembly, G7, G20 och FN över företagens strategiska prioriteringar? Och varför inte alla företag i alla brancher? Om det är viktigt borde det inte spela någon roll vad man har för verksamhet idag. Släpp allt annat och ta fram lite antibiotika nu Amazon, IKEA, och Pizzeria Durango i Uppsala.

När ska vi lära oss att vi inte kan framtvinga resultat genom bestraffning. Blir det för dyrt att erbjuda en eventuell belöning för att rädda vår existens? Värdesätter vi den inte tillräckligt?

Tveka inte att fortsätta diskutera med min Chatbot >>

För fler artikar och insikter följ mig på Facebook och/eller Linkedin