GUSTAV III MÖRDADES PÅ MASKERADBAL

GUSTAV III MÖRDADES PÅ MASKERADBAL

I mars 1792 sköts Gustav III under en maskerad på Operan i Stockholm.

Mördaren var en 29-årig före detta kapten.

Hans namn var Jacob Johan Anckarström.

De verkliga hjärnorna bakom mordet var en hemlig grupp unga adelsmän som ville göra statskupp.

AV LARS KLINT och KNUT-GÖRAN KÄLLBERG

Hedersgästen bär en trekantig hatt. Över axlarna har han en jacka i grå silkestrikå med ett brett skärp av samma tyg. Ansiktet täcks av en vit mask.

Ändå är mannen lätt att känna igen. Ingen av de andra på dansgolvet bär det blå bandet med Serafimerorden över bröstet. Det är kungen, och han möter sin mördare medan orkestern spelar en glad menuett.

Männen i svart går långsamt fram till Gustav III.

– God afton, vackra mask, säger en av dem och drar fram flintlåspistolen under slängkappan.

Det är den 16 mars 1792, en fredag. På Operan i Stockholm hålls stor maskeradbal. Under ljuset från glittrande kristallkronor dansar de rika och mäktiga.

Skottet hörs knappt i det glada larmet. Musikerna fortsätter spela, nu är det kadrilj, och dansen fortsätter.

Kapten Jacob Johan Anckarström har hoppats att skottet skulle träffa bättre. Att kungen skulle dö med en gång.

Kulan tränger in i ryggen ovanför vänstra höften.

Gustav III faller ihop i stallmästaren Hans Henrik von Essens famn. På franska säger kungen:

– Aj, aj, jag är sårad.

Kungen är skadad, men inte död. I stora salen finns 16 sammansvurna. Deras plan är att ta makten den här natten och skapa ett nytt Sverige.

Kungen lever i ännu 16 dygn i svåra plågor. Den 29 mars dör han i sviter av blodförgiftning och lunginflammation i paradsängkammaren på Stockholms slott.

ANNARS HADE DET börjat bra, 20 år tidigare, då den 25-årige Gustav tillträder tronen. Han gör snabbt slut på aristokratins maktvälde, genom en oblodig statskupp. Han tar själv kontroll över statsapparaten och blir folkets kung.

Han har öppna mottagningar på Slottet där vem som helst, hög som låg, är välkomna att framföra önskemål och berätta om sina bekymmer.

Han rensar upp i byråkratin och sparkar kronans mutkolvar.

Han rör sig utan livvakter bland folket i Gamla stan och handlar i småbodarna.

Han förbjuder tortyr och stänger landets ”pinoanstalter”.

Han avskaffar dödsstraffet för ett 70-tal brott, bland annat trolldom och äktenskapsbrott. Han inför hårda restriktioner mot hembränning av sprit. Vetenskapen uppmuntras och blomstrar. Tryckfrihet blir en ny kunglig förordning.

Han startar ett nummerlotteri som skapar spelhysteri. Där ger han den fattige, men populäre trubaduren Bellman anställning som kanslist med hög lön.

Reformer och kultur präglar den så kallade upplysningstiden. Teater, teater, konst och instiftandet av Svenska Akademien. ”Det vilar ett skimmer över Gustavs dagar”.

MEN DET VARAR inte för evigt.

Kritiken mot honom växer, särskilt inom adeln, som öppet börjar reagera mot hans enväldesstyre.

1780-talet bjuder på några riktigt onda år i Sverige. Missväxt och kalla vintrar orsakar hungersnöd. I usla otäta ruckel fryser folk ihjäl. Också i kvarteren alldeles intill Slottet i Stockholm.

Några promenader på stan är inte längre aktuella för kungen. Och tar han galavagnen kastar folket sten och hästlort.

Också i hovkretsar flinar man bakom hans rygg. Driver med hans tillkortakommanden och stallknektens nattliga besök i drottningens sängkammare. Gustav III får allt svårare att upprätthålla auktoritet och ordning i landet.

För att återerövra folkets förtroende och kärlek konstruerar han på falska grunder ett krig med Ryssland. Det blir ett praktfiasko.

Förlusterna är enorma, i människoliv och kostnader.

Adeln knotar ännu högre. Den utarmas av kriget och alla de förpliktelser kungen pådyvlat markägarna. Som att de måste utrusta och avlöna drängar som beordras ut i fält.

DEN FÖRRE OFFICEREN, numera godsägaren, jordbrukaren och affärsmannen Johan Anckarström hatar kungen sedan han var anställd som ung kammarpage på slottet. Han var då 16 år och utsågs till kungens personliga uppassare med allt vad det innebar av förnedrande och intima uppgifter. ”Min vackra Anckarström”, brukade han kärvänligt kallas av kungen.

Nu tvingas han gå från sin gård på grund av kungens alla krav och åtstramningar. Han har inte råd att försörja alla änkor och barn som finns på godset efter att deras män dödats i kriget. Två av hans egna barn dör och hans hustru överger honom.

Bitterheten och hatet mot Gustav III växer. Johan Anckarström är en handlingens man. Han propagerar öppet mot kungens maktfullkomlighet och vanstyre.

Han tas vid flera tillfällen i förhör av polisen, men släpps. Han söker sig till en sammansvuren grupp adelsmän som vill störta kungen, återinföra adelns förlorade rättigheter och styra Sverige som förr i tiden.

Strax före jul 1791 får Anckarström, då 29 år, kontakt med två grevar i gruppen. De är den 26-årige Adolph Ribbing, som vuxit upp vid hovet, och 28-årige Clas Horn, vars personliga hat till Gustav III beror på att kungen fängslat hans pappa.

De tre är överens om en sak: Enda sättet att rädda Sverige är att mörda kungen.

Anckarström säger:

– Jag gör det. Kungen ska dö för min hand.

OPERAN I STOCKHOLM, klockan är strax före elva, natten då Gustav III möter sin mördare.

Kungen kommer från sin paviljong i Haga. Han är rosig om kinderna. Det har varit kapplöpning med slädar på Brunnsvikens is och Gustav III har suttit i kylan och tittat på.

Supén intar kungen i sin privata våning högst upp i Operahuset. Han äter tillsammans med stallmästaren och några hovlakejer.

Vid kaffet kommer en hovman med ett brev som inte undertecknats. Det har lämnats vid entrén av en okänd man.

Senare ska det visa sig att författaren är överstelöjtnanten Carl Pontus Lilliehorn, en av de sammansvurna som i sista stund ångrar sig och försöker avstyra mordet.

Brevet är en varning: ”Ett attentat som andas hat och hämnd kommer att utföras mot Ers majestät i kväll”.

Kungen läser. Hovmännen försöker hindra honom att gå ner till maskeraden två trappor ner.

– De ska inte tro att jag är rädd, svarar kungen.

Anckarström förbereder sig under dagen. Han köper en slaktarkniv och filar hullingar så att den blir svår att dra ut efter ha stuckits i en kropp.

Han har två rejäla flintlåspistoler med kolvar av valnöt. De är 31,5 centimeter långa, med stålborrade pipor. Han laddar med krut och sex grova hagel, sex tapetnubb och två rännkulor av bly som lindas med papper för att sluta tätt i loppet.

15 MINUTER FÖRE midnatt: På scenen pågår dansen. Kungen kommer in i operasalongen, arm i arm med stallmästaren.

16 av gästerna är förklädda på samma sätt. De bär svarta slängkappor, långa stövlar, runda hattar, ansiktena är täckta av vita masker och svart lösskägg.

Anckarström och grevarna Horn och Ribbing tränger sig fram genom folkhavet. Mördaren är redo. I vänster hand håller han kniven och i den högra pistolen. Anckarström har en plan: Först ska kungen dö, sedan ska han ta fram den andra pistolen och sätta mot sin egen tinning.

Skottet träffar illa. Kungen blöder, men han lever och är vid medvetande.

Kuppmännen följer planen:

– Elden är lös, skriker de. Meningen är att de ska skapa panik. I villervallan ska de blanda sig med folkmassan och fly till säkerheten.

Det blir ingen panik. Inte många märker vad som händer kungen. Ropen hörs inte genom sorlet. Dirigenten står med ryggen mot salen och fortsätter att hålla musiken i gång.

Hovmännen stöder kungen uppför trapporna till privatvåningen. Han läggs ner på den röda divanen.

– Grip den som sköt, men gör honom inget illa, säger han.

Nere i Operasalen har musiken tystnat. Där hörs gråt och skrik, någon ropar: ”Kungen är skjuten”.

Utgångarna spärras av gardister. Polismästare Liljensparre tar kommandot. Han sätter ett bord på scenen. Maskeradgästerna kallas fram en efter en. De tar av sig maskeringen, lämnar sina namn och adresser. Det festande folket är dåliga vittnen. Ingen tycks ha sett vad som hänt.

Mordvapnet och slaktarkniven har poliserna redan hittat. Anckarström släpper vapnen till golvet direkt efter skottet.

KLOCKAN ÅTTA MORGONEN efter har vapensmeden som tillverkat pistolerna hittats. Efter hårdhänt behandling på polisstationen avslöjar han namnet på beställaren:

– Kapten Anckarström.

En fiskal och hans betjänter skickas till Gamla Kungsholmsbrogatan. Anckarström tycks ha väntat på dem. Han följer med utan motstånd.

På Slottet opereras kungen. Det är smärtsamt. Den enda bedövning som finns är brännvin. Stift efter stift, hagelkula efter hagelkula tas ut med pincett och kniv. En av pagerna kommer in för att meddela att den misstänkte attentatsmannen gripits.

– Åh, är det min vackra Anckarström, säger kungen.

Den 27 april 1792 är en vacker vårdag. Götgatan på Söder i Stockholm kantas av en stor folkmassa. Avrättningar är gratis folknöjen, och för första gången ska en kungamördare mista huvudet.

Anckarström sitter rak i ryggen i rackarkärran. Han läser en bönbok som han fått av prästen Adolph Roos som haft en bönestund med mördaren vid frukosten. Kärran med Anckarström körs mot Skanstull, där galgbacken ligger uppe på Hammarbyhöjden. Mördaren bevakas av 200 man från hans gamla regemente.

Anckarström har förhörts, erkänt och även avslöjat sina medbrottslingar.

– Jag ångrar ingenting, har han sagt.

AVRÄTTNINGEN ÄR EN grym serie av statliga straff. Veckan före har Anckarström piskats och bespottats inför allmänheten på tre platser: Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget. På pålen där han fängslats i järn har slaktkniven och pistolerna spikats upp tillsammans med en skylt med texten: Kungamördaren Jacob Johan Anckarström.

Nu är sista akten. På galgbacken faller den dödsdömde och pastor Roos på knä.

– Detta mörker ska snart förvandlas till det eviga ljuset, säger pastorn.

Därpå sätter han en svart bindel över Anckarströms ögon. Den dömde faller på knä, lägger huvudet på ett träblock och högra handen på ett annat.

I nästa ögonblick hugger skarprättaren Jonas Bergman med en bila av huvudet samtidigt som en av medhjälparna hugger av handen.

På en träpelare spikar bödeln upp huvudet och högra handen, den som hållit i pistolen.

GUSTAV III BEGRAVS i Riddarkyrkan den 14 april, 13 dagar före avrättningen.

Hans bror Hertig Karl tar tills vidare över styret. Hans första åtgärd blir att stoppa polisutredningen och mildra straffen för konspiratörerna.

Den ende syndbocken är Anckarström.

Clas Horn får en dödsdom, men benådas och lever resten av sitt liv i exil i Köpenhamn. Adolph Ribbing döms också till döden. Även han benådas, fråntas sitt adelskap och landsförvisas. Han flyttar till Paris, och blir populär under namnet ”Kungamördaren” bland revolutionärerna som störtat franska monarkin.

CARL MIKAEL BELLMAN råkar illa ut. Han är rasande på Hertig Karl som låter Anckarströms kompanjoner slippa undan.

”Jag kan inte andas av sorg och ilska”, skriver Bellman i en pamflett som får stor spridning.

Han kräver hämnd och rättvisa. Den populäre trubadurens politiska åsikter är farliga för den nye regenten. Pamfletten beslagtas. Våren 1794 häktas Bellman och spärras in på Slottet.

Han friköps senare av rika vänner. Då är han nedbruten, och därtill har han drabbats av tuberkulos.

Bellman dör i februari 1795.